Jag var på väg att skriva om måndagens terroristattentat i Ryssland, men ville först behandlar lite om Norra Kaukasus historia för kontext. Det blev slutligen så långt att jag börjar med att skicka iväg den delen ut i etern.
—
Det konfliktfyllda Norra Kaukasus beskrivs ofta som Rysslands ömma punkt men hur blev det så? Denna historia börjar kring 1860 när Ryssland besegrade Imam Shamil’s uppror i Kaukasien och konsoliderade sina södra gränser under Nikolaj den förste. I processen fördrevs flera hundratusen Tjerkesser till Turkiet, Israel och en större andel till Syrien (det bedöms idag finnas upp till 100,000 personer med tjerkessiska påbrå i Syrien och där en del av förklaringen av de nordkaukasier som hittas kämpande för oppositionen i där). Efter 1944 anklagades Tjetjenierna för att kollaborerat med tyskarna (vilket det inte hade) och de deporterades en masse till Centralasien. 1957 fick de tillåtelse att återvända, men det skapade många problem då deras hus hade blivit tagna och det hade ej rätt att få tillbaka dem.
Under Sovjetunionen var nordkaukasierna ett av de absolut lägst prioriterade med lägst socioekonomiska indikatorer, men i slutet av 80-talet hade ändå moderniseringen kommit relativt långt. På radioapparaterna spelades pop och även fast de flesta tjetjenierna var sufi-muslimer blandades religionen med lokala vanor, och alkohol och dans var tillåtet. Det första Tjetjenienkriget, 1994-96, ledde till en radikalisering av en mestadels sekulär rörelse för självständighet och det andra kriget, 1999, bli sett som en del av ett globalt jihad med jihadister från Saudiarabien, Afghanistan och Centralasien m.m.
Tjetjenienkriget utkämpades brutalt. De ryska trupperna var dåligt förberedda, tränade och samordnade samt att en stor del av soldaterna var värnpliktiga. Ett av de tydligast återkommande exemplen är att man rullade in med stridsvagnar i Grozny ens utan kartor och blev således enkla mål för tjetjenierna. Som kompensation för bristande kunskap förlitade sig Ryssland på överväldigande artilleri- och flygbombningar, vilket ledde till ett Grozny nästan jämnades helt med marken. Det Andra Tjetjenienkriget förlitade sig på samma taktik och slutförde jämnandet.
Hur radikaliseringen av Norra Kaukasus skedde är en intressant historia som är en blandning av ledande maktpolers (främst Basayev och Raduyev) behov av rekryter och vapen, vänligen förmedlat av saudiaraben Ibn Al-Khattab. Detta ska ses i kombination med det grova övergreppen som skedde i en kvasi-stat utan fungerande institutioner. I detta ljuset errbjöd islam lite av ett syfte i livet för dom som tappat allt hopp och en mekanism för social rättvisa där det inte finns någon. Detta är ganska märkvärdigt då den överväldigande majoriteten av tjetjenierna motsatte sig salafi/wahhabister.
Detta är viktigt att förstå för det är dessa mekanismer som har lett till en överspillan till övriga delarna av Kaukasus: historiskt förtryck, självständighetsambitioner, väldigt låg socioekonomisk utveckling, våldsamma övergrepp och islam som en möjlighet för rättvisa, mening med livet samt resurser och stöd.
I Tjetjenien lyckades man dock stävja konflikten genom en “tjetjenisering” (förkroppsligat av far och son Kadyrov) där Kreml började stödja pro-kreml tjetjenier för att skifta fokus på kampen och återuppbygga republiken. Samtidigt som insurgent-rörelsen började dö av i Tjetjenien, började oroligheter blossa upp i främst Dagestan och Ingusjien (tidigare en del av Tjetjenien), men mer och mer i Kabardino-Balkarien och Karatjajen-Tjerkessien. I slutet av 2007 bildades Kaukasiska Emiratet, en pan-kaukasisk terroristorganisation ledd av Doku Umarov med mål att ena Kaukasus, och sedan dess har våldet stadigt ökat.
I och med att OS annonserades i Sotji har både insurgenterna och regeringen fått ett mål att sträva emot. OS är ett prestigeprojekt för Ryssland och ifall det blir mål för terroristattacker skulle det både se och vara väldigt dåligt. Detta är givetvis en stor morot för insurgenterna som får en möjlighet att ytterligare globalisera sin kamp.
Det hörs väldigt lite om insurgentrörelsen i Norra Kaukasus trots att de bitvis överträffar insatsen i Afghanistan i antalet döda i strid. Vi ser årligen kring 700-800 döda och lika många skadade vilket gör det till Europas dödligaste konflikt, men att det inte rapporteras beror i mångt och mycket på Rysslands statliga kontroll av nyhetsflödet och lärdomar från historien att inte låta journalister vandra fritt och rapportera från konflikten. Att ytterligare notera är att det var 1864 fördrivandet av Tjerkesserna slutfördes precis på svarta havs-kusten där OS 2014 ska hållas på 150-års jubileumet av fördrivandet. Detta har lett till vissa protester, men framför allt incitament för jihadister med tjerkessiskt påbrå.
—
Detta är lite bakgrund, mer reflektion och diskussion kommer i nästa inlägg.
OAJonsson 