Från bröd på bordet till Novorossija – Ryska samhällskontraktet del 1

Jag fastnade för en fras i väldigt intressant artikel av Lilia Shevtsova på Carniegie-institutet i Moskva. Hon använde konceptet krigsstat för att förklara hur ryska ledarskapet behövde ställa om från nuvarande modell som inte kunde garantera politiskt stöd. Detta fick min fantasi att snurra och när det snurrat klart kom idén till en miniserie om grunden i det ryska samhällskontraktet och hur det förändras. Det kan även ses som en krashkurs i post-sovjetisk historia och politik.

“Putin är Putin för att Jeltsin var Jeltsin” är ett av av mina favoritcitat för att förstå Putins ledarstil och legitimitet. Under Jeltsin-åren genomgick Ryssland ett smärtsamt försök till en övergång till marknadsekonomi - chock-terapi. Under privatiseringen lyckades oligarker tillförskansa sig enorma tillgångar medan livskvaliteten försämrades och misären bredde ut sig bland vanliga människor.

Ett katastrofalt krig utkämpades i Tjetjenien 1994-1996 som blev de facto-självständigt och Ryska Federationen var på kanten att de jure förlora en del av sitt territorium. Rädslan var påtaglig att man skulle gå Sovjetunionens väg.

De ryska väpnade styrkorna höll på att förfalla, löner uteblev och många gick på spånken. Detta gjordes inte bättre av det djupt impopulära Tjetjenienkriget där, till exempel, värnpliktiga utan utbildning skickades in i Grozny utan kartor över staden i stridsfordon där de fastnade och inte var någon större match för krigsveteraner från Afghanistan och Abchazien.

RIA

RIA

Till råga på denna situation när Jeltsins legitimitet och hälsa redan var i svaj kom det en djup ekonomisk kris 1998. Jeltsin hade bytt premiärministrar fem gånger och försökt parera uppfattade politiska hot från Chernomyrdin, Luzhkov och Primakov. Under denna period gjorde Jeltsin några av sina mer minnesvärda, men mindre smickrande, framträdanden i offentligheten (absolut sevärt).

Efter detta omskyfflande bland premiärministrar blev Putin tillsatt två dagar före Shamil Basayev, Khattab och tillhörande jihadister anfall från Tjetjenien in i Dagestan. Den då Putin-vänlige men nu nyligen avlidne oligarken Berezovksy hade kopplingar (möten, pengatransaktioner) till Basayev. Vidare inträffade de beryktade lägenhetsbombningarna en månad innan Ryssland startade andra Tjetjenienkriget. Konspirationsteori någon? Här är en spännande recension från en journalist som grävt i historien.

1 oktober 1999 rullar de ryska trupperna in i Tjetjenien och det Andra Tjetjenienkriget blir ett faktum. Jeltsin förhandlar till sig en amnesti av Putin, avgår som president i december och Putin blir tillförordnad president. Putin vinner folkets hjärta för sin hårda ställning (fullt med slanguttryck som att “wipe the shit out of the shithouse”) i Tjetjenienkriget.

Därefter vinner han valet 2000 i första omgången med ett stöd på 53,4% för ett parti, Enighet, som bara existerat i månader. Vladimir Vladimirovich byggde sin politiska karriär och legitimitet på en krigspopularitetsvåg; det är viktigt att ta med.

Det Putin gjorde när han kom till makten var att sakta tygla in oligarkerna som hade haft   fritt fram och konsolidera kontroll över staten efter Jeltsins nära anarki. Mest noterbart var striden som uppstod när Mikhail Khodorkovsky motsatte sig honom vilket slutade med att den sistnämnda hamnade i fängelset till väldigt nyligen (teaser i videoklippet).

Putin agerade målmedvetet och sakta samtidigt som han spelade på att han var en utomstående som skulle komma till Kremlin och rensa upp bland korruptionen. Antalet anti-korruptionsinitiativ som startades är många, men utkomsten blev snarare ett vasst politiskt argument. Detta kan skina lite ljus på varför Putin än idag försöker spela som en outsider trots 15 år i toppen.

Ytterligare så upptäcktes användbarheten av media i Putins valkampanj där det statliga maskineriet svartmålade Primakov och Luzhkov. Efter Putins vinst började processen att statligt ta kontroll över media för att bland annat själv insulera sig mot samma process. Det är en process som pågår än idag och har fått en extra fart under Ukraina-krisen där till och med lojala/semi-lojala skribenter fått sparken.

Enkelt sagt var den implicita samhälleliga överenskommelsen att  så länge Putin inte var Jeltsin och befolkningen fick det kännbart bättre – eller bröd på bordet – stödde de Putin.

Något som vi i Väst ofta betraktar som märkligt är Putin’s macho-image som spiknykter med topplösa bilder eller åkturer med motorcykelåkare. Detta bör ses som explicit som en del i att inte vara Jeltsin som skämmer ut både sig själv och landet genom alkohol och en oförmåga att hantera sig själv. Detta är ytterligare en anledning varför retoriken med det starka Ryssland uppskattas.

På den andra punkten fick ryssarna verkligen det bättre under trycket av skenande oljepriser. Sedan Putin kom till makten tills han lämnade över den 2008 fyrdubblades BNP per capita. 2007 var Putins stöd 81% och därmed slog då rekorded över att vara ledaren i världen med högst stöd. Detta är inte att underskatta.

En lektor på King’s gillar att betona att ifall Putin bara hade klivit åt sidan 2008 och lämnat det politiken så hade han blivit den mest populäre ryske ledaren någonsin. Hur hade världen sett ut då? Det känns som ett lämpligt ställe för att sätta punkt för första delen.

Under söndagsmorgonen kom det även ut ett mycket bra framträdande av Kalle KniiviläTV4 Nyhetsmorgon där han betonar ganska precis samma som ovanstående. 

Hållbar försvarspolitik 1A

Efter att spenderat en vecka i Stockholm på lite diverse evenemang är det dags att skriva om svensk försvarspolitik vilket jag inte gjort sedan Europa var en fredlig plats. Det logiska hade varit att fortsätta skriva om Ukraina givet gårdagens händelser, men i den stora bilden är det lika logiskt att skriva om svensk försvarspolitik.

Mycket vatten har runnit under de försvarspolitiska broarna sedan dess; främst har Moderaterna gått längre ifrån gjort utspel om att man vill substantiellt skala upp försvarsanslagetanskaffa medelräckviddigt luftvärn, och tio nya JAS. Det är mer än välkommet att bristerna i Försvarsmaktens finansiering och förmågor uppmärksammas, men tillvägagångssättet oroar.

I grund och botten är försvarspolitiken för viktig för att göra partipolitik av. Militär säkerhet är av den naturen att den är så abstrakt och o-konkret att väljarna har svårt att känna när man får en för dålig försvarsmakt förrän det är för sent, då framgår det med all önskvärd tydlighet. Därav måste politikernas statsmannamässighet kunna ta stå emot, för svensk säkerhet och oberoende, trycket från folket som hellre vill se pengarna annorstädes.

Av denna anledning försöker man jobba blocköverskridande för hållbara och ansvarsfulla lösningar. Medlet för att göra detta är Försvarsberedningen där alla partier sitter representerade med experter. Där gör man en analys som ska få politisk enighet och som man sedan tar med sig vidare. Eller som Försvarsberednings ordförande ofta betonar: Analys först, utgifter sedan!

När Moderaterna i och med sina utspel går ifrån detta för partistrategiska skäl gör man inte bara Peter Hultqvist besviken och häller T-sprit på en pågående brand i Försvarsberedningen en månad innan de breda slutsatser man ska ta vidare arbetet ifrån, utan man försämrar även möjligheterna för en långsiktigt hållbar försvarspolitik (jmf. när lägga värnplikten vilande med endast tre rösters övervikt).

Jag ser inte mig själv som gammal och bitter, men jag har följt försvarspolitiken tillräckligt länge för att för att se sådana här utspel med skepsis; något som förstärks av försvarsanslaget ej höjdes i regeringens vårbudget. Jag kan vara en smula förbittrad, men jag vill verkligen vara visionär på samma gång, här kommer mitt förslag:

På Folk och Försvars seminarium med KD:s, MP:s och C:s försvarspolitiska talespersoner och nickade alla instämmande och sade att IO14 är bra och att vi ska börja där. Men om vi nu ska ha IO14 är förlängningen att vi måste betala åtminstone 3-5 miljarder per år fram 2013-2023 för att kunna ta in den materiellt (notera att startåret är 2013 vilket betyder att vi redan är minst två år och 6-10 miljarder på efterkälken).

Om vi då bara kan ta det väldigt logiska steget att erkänna att vi ligger väldigt mycket på efter (givet att vi accepterar att Riksrevisionen inte blåljuger). Då öppnar det för att man kan säga ”vi har gigantiska underskott i Försvarsmaktens finansiering, vi kanske inte kommer åtgärda dem direkt, men stadfästa en fast minsta-procent av BNP i tolv år framöver för att säkerställa att vi kommer dit snabbare”.

Här höjer någon handen och säger att finansiera i % av BNP är irrelevant. Motargumentet är att så länge Försvarsmakten är lågt finansierad i relativa och absoluta tal, i förhållande till  beslutad förmåga och uppgifter, behöver vi inte oroa oss för det för överfinansiering.

Detta är en strukturell lösning som tar bort både möjligheterna att använda Försvarsmakten som slagträ i valår och budgetregulator de andra åren. 1,49% är inte en  orealistisk siffra och tar oss närmare den insatsorganisation det finns en bred enighet för.

Dock som kommer den förbittrade delen av mig fram igen och ser att så länge det är gynnsammare politiskt att använda försvarspolitiken som slagträ och budgetregulator finns det lite hopp om förbättring och det är de som kan göra förändringen som förlorar på att göra den. I det läget kan försvarsdebatten se ut såhär:

Helgläsning Ukraina

Nu har jag spenderat ett tag i Sverige och inlägg på bloggen har det blivit färre av. Jag ska ta och åtgärda det snarast. Det finns främst en del att skriva om kring försvarspolitiska manövrerna i Sverige, men givetvis även kring Ukraina. Under tiden har jag figurerat lite här och var om intresse för läsning finns.

Det blev debatt på King’s of War efter den artikel jag skrev om federalisering. Här kan ni intresserade läsa fortsättningen på där möjligheterna att nå framgång i förhandlingsprocessen mellan Ukraina och Ryssland diskuteras och varför en federalisering av Ukraina är en dålig idé.

Jag figurerar även en intervju i Sveriges Radio International där jag föreslår förberedandet av motåtgärder mot Ryssland vid eskalering och ytterligare åtgärder vid invasion. Händelseförloppet under dagen föreslår att det kan vara läge för första vändan.

Slutligen rekommenderas Axel Kronholm en gedigen artikel i Fokus om rysk vapenindustri och dess koppling till Ukraina där jag figurerar.

Trevlig påsk!

Förhandlingslösning över Ukraina: Solution or disillusion?

…är temat på ett inlägg jag skriver idag för institutionens blogg Kings of War. Här är inlägget: Negotiations over Ukraine: Solution or Disillusion? Vill man ha en motsatt synpunkt kan man läsa Sven Hirdman i DN. Vill man ha en synpunkt på Sven Hirdmans synpunkt är Patrik Kronqvist läsbar.

Ryskt motdrag: Extremism som strategisk tillgång

Det ter sig som att Väst har enats om att stötta Ukraina till att bli en stabil stat, ge nya rundor av sanktioner mot vidare rysk eskalering och samtidigt låta Ryssland genomlida marknadens och politikens isolering är strategin för att möta annekteringen av Krim.

Detta är en OK strategi. Den brister dock på att det inte är ett starkt svar på brytandet mot den territoriella integriteten och icke-användadet av militärt våld som är fundamentalt för internationell ordning. Den brister även i att visa EU/NATO/Västlig enighet vilket är en viktig komponent för att påverka framtida ryska drag mot Väst.

Hur som haver. Att Västs enats om en strategi innebär att Ryssland har en möjligheten att underminera densamme. Minns Sun Tzu som sa att det bästa man kan göra är att slå motståndarens strategi, sedan störa hans allianser och slutligen slå hans armé.

Vad har då för Ryssland för motåtgärder? En intressant aspekt som jag inte sett något skrivet om är användandet av politiska extremistgrupper, både i Ukraina och i Europa. Mot Europa är detta i det långa loppet väldigt effektivt då ett starkt Europa som stöder Ukrainas uppbyggnad med pengar och EU-närmanden kräver europeisk enighet. Enigheten var problematisk redan innan Krim med ekonomisk kris och stora framgångar för EU- och invandrarfientliga partier.

Detta är något Ryssland börjat utnyttja. I sann Dugin-anda (här är läsvärt för den som vill fördjupa sig om honom) har man byggt upp nätverk höger- och vänsterextremister, facister och kommunister, över hela Europa. Detta var något som visades med all önskvärd tydlighet vid Krims ”folkomröstning” som övervakades av Eurasian Observatory for Democracy and Elections.

Delegationen till Krim leddes av Luc Michel och Jean-Pierre Vandersmissen från Parti Communautaire National-Européen, ett belgist nynazistiskt parti. Utöver dem fanns det representanter från FPÖ från Österrike, Vlaams Belang från Belgien, Bulgariska nationalister från Ataka, en finsk neo-stalinist och förnekare av Estland och Lettlands självständighet.

Vidare hittar vi franska Front Nationale, tyska Die Linke och Neue Rechte, grekiska kommunister, serbiska ultraortodoxa Dveri och spanska nynazister representerade. Kalaset hade inte vart komplett utan Ungerska radikalnationalisterna Jobbik och italienska Lega Nord. Bland de mer rumsrena elementent hittar vi en representant från Berlusconis Forza Italia och en från spanska Partido Popular. Här finns full lista. Detta är ett imponerande nätverk av destruktiva och obehagliga krafter. Jag noterade att Sverige inte var representerade.

Framgång för dessa rörelser är ett hot mot Europas enighet. En enighet som är en förutsättning för att kunna ge stöd till Ukraina på lång sikt. Ett mer splittrat Europa spelar in i Rysslands söndra-och-härska taktik i EU, som nu kan ha fått sin första riktiga motgång. Det är svårt att uppskatta exakt hur och hur mycket inflytande stöd till dessa kan ha, men att det är en negativt påverkan är uppenbar.

UKRAINE-MOLOTOV_2802195k

När vi ändå är inne på extremkanter är det intressant att röra vid i ryska kopplingar till den Ukrainska extremhögern. Jag var i diskussion med en forskare på ukrainsk politik och oligarker. Jag frågade hen om tillrådigheten att avväpna Högra sektorn (Pravy Sektor). Svaret jag fick var att Ryssland bara hjälpt att återbeväpna dem.

Det är svårt att fastställa exakt dessa kopplingar, men återigen finns kopplingar till Dugins fascisnätverk och UNSO, en av de framträdande delarna av Högra sektorn, via dess ledare Korchynsky. Klippet nedan från Vice News visar precis hur farliga dessa kan vara för att destabilisera Ukraina och denna analys av Professor Schindler diskuterar både hur provakatörer kan användas och kopplingar till Pravy Sektor.

Var deras lojaliteter ligger är svårt att säga. De enades emot Janukovitj, men om de inte får den behandling som hjältar som de tycker sig förtjänat efter att ha slagits mot Berkut på Maidan, kan det ställa till stora problem. Något Ryssland inte skulle vara sen att assistera dem med. Vi får minnas att både Kiev är genominfiltrerade av rysk underättelsetjänst. Ukrainas SBU har gripit omgångar av personer med vapengömmor med mera i Kiev.

Ytterligare har det varit en valstrategi av Janukovitj att stötta Svoboda för att både sno röster Yuschenko/Timoshenko, men även för att hålla pro-ryssarna lojala till honom. Detta har skett via en Yanukovichs oligarker, Firtash som nu är gripen i Österrike.

Konceptet virtuell politik lever och det är svårt att vara exakt kring detta då inget är vad det ser ut att vara, speciellt inte i politik i forna Sovjetunionen. Det finns mycket mer att gräva i, men för denna gång slutar jag. Jag rekommenderar denna  analys om högerextremism (på tjeckiska) och Anton Shekhovstovs blogg, forskare på UCL, som fokuserar på högerextremism.

Den Stora Frågan

Det finns ett dilemma i ordets verkliga bemärkelse – att tvingas välja ett av två oattraktiva alternativ – i hur Väst ska svara på Rysslands annektering av Krim. Tidigare har jag diskuterat (1,2,3,4) de mest direkta effekterna av sanktioner, dess nytta i mellanstatlig kommunikation och oviljan bland vissa av EU:s medlemstater att ta det steget.

Dilemmat ligger i om Väst i det korta loppet ska svara kraftfullt, i enighet med vad våra principer, avskräckning, sammanhållning och för EU och Väst, samt stöd för Ukrainas nya regering berättigar, eller om Väst väljer det svar som dess ekonomiska kris och långsiktiga mål förhoppning med Ryssland innebär. Detta är ibland paketerat som att ignorera Ryssland och låta de gå under i fred.

Problemets väsen ligger i att Västs förhållningssätt till Ryssland präglas av insikten att vägen till den bästa möjliga utvecklingen i Ryssland – ett stabilt rättstatssamhälle – går via nära kontakter och utbyte med Väst, vilket främst handelsutbyte är nyckeln till.

Stryper vi dessa så stryper vi även vårat långsiktiga mål samtidigt som Ryssland inte kommer att sitta passivt och motta flera vändor av sanktioner utan kommer att ta motåtgärder som i sin tur fortsätter denna spiral. Att tretton kandensiska ledare blir förvägrade sin vårresa till Murmansk är inte det jag syftar främst på…

Detta är ett starkt argument emot ett robust svar mot Ryssland, men vi måste väga in ett par motargument. Ett svagare svar för att bibehålla vårt långsiktiga strategiska mål hade inneburit:

  • En bekräftelse av Kremls bild av Väst för svagt och oenat för att agera
  • Om inte en uppmuntran så en acceptans över användandet av militär makt
  • Försvagandet av folkrättens fundament; vilka inte är i praktiken absoluta utan vars huvudsakliga betydelse handlar om vilka kostnader de innebär.

Dock är det viktigt att påpeka att våran övergripande Rysslands-strategi redan fungerade mindra bra från början. Antagandet var att integrerandet av Ryssland i västliga institutioner och den internationella marknaden skulle förr eller senare socialisera Ryssland att anta västliga värderingar.

@SR

@SR

Detta har likväl inte skett och jag argumenterar att det beror på den genomgående misstro som finns i Ryssland mot Väst, och Västs värderingar, som gjort att de delarna aktivt motverkas, bl.a. belyst via åtgärder mot NGO:er och demokratiorganisationer i Ryssland.

Dessvärre ser jag få vägar till en positiv relation utan en strukturell förändring av de politiska institutionerna i Ryssland där folket verkligen kan utkräva ansvar av ledarna. Idag har vi en elektorell autokrati, där maktfundamentet är bland eliten och den enda ledaren som kommit utifrån systemet är Jeltsin, vilket var i exceptionella tider av Sovjetunionens fall.

För att återknyta till huvudpunkten så ser jag att ett robust svar behövs ÄVEN om det försämrar chanserna till vår övergripande strategi. Detta är så dels för att dess framgång har varit väldigt begränsad hittills (även om det är ett långsiktigt projekt) och dels för att om man sviker sina principer tillräckligt många gånger för vad som ser som ett mer gynnsammat alternativ så har man till slut inga principer.Dessa principer, samt Västs enighet, bidrar lika mycket till vår säkerhet som vår Försvarsmakt gör, men de kommer inte gratis.

Ifall denna utveckling fortsätter i en negativ spiral, måste utformandet av vårt försvar ta höjd för att de faktorer vi tillskriver betydelse som begränsande av osämjan mellan Väst och Ryssland – handel, resor, dialog – kommer minskas betydligt. Detta ser vi idag redan i Rysslands agerande i bland annat OSSE.

Vi ser framför oss ett mer isolerat Ryssland, där mer anti-västlig retorik kommer komma för att parera missnöje hemma. Detta är synnerligen oroande trender.