Det råder krig i Europa

Under senaste veckan har det diskuterats en del om krig och dess definition. Det började med att Wiseman skrev ett inlägg om hur man kokar en groda långsamt och får ett krig att inte bli benämnt ett krig. Jag svarade på hans blogg med ett inlägg om den ryska synen på krig och konflikt. Detta kulminerade med ett framträdande igår av mig på Studio Ett (ca 9 min in) där jag tydligt sade att det är ett krig som pågår i Ukraina och det är inget man ska knyffla om. Vad knyffla betyder får de lärda tvista om.

Som på beställning kommer idag TT ut med nyheten att Röda Korset har valt att tyst meddela Kiev och Moskva (observera Moskvaatt de har gjort bedömningen att det råder krigstillstånd i Östra Ukraina (DN, SvD, ExpressenAftonbladet).

Om man gräver lite i Röda Korsets definitioner säger de att krig är när en väpnad konflikt förekommer av en viss intensitet även om det inte erkänns som krig. I sin tur definierar man väpnad konflikt i antingen internationell väpnad konflikt eller icke-internationell väpnad konflikt. För att det sista ska föreligga är kraven att:

  • First, the hostilities must reach a minimum level of intensity. This may be the case, for example, when the hostilities are of a collective character or when the government is obliged to use military force against the insurgents, instead of mere police forces.
  • Second, non-governmental groups involved in the conflict must be considered as ”parties to the conflict”, meaning that they possess organized armed forces. This means for example that these forces have to be under a certain command structure and have the capacity to sustain military operations.

Som man kan tydligt se så är båda kraven uppfyllda. Politiskt medför detta en större kostnad att negligera kriget, vilket kanske ökar pressen på EU:s utrikeministrar som har möte idag. Om inte det så kanske till nästa gång. Juridiskt, medför detta att status quo där Ukrainska styrkorna är ansvariga för att skydda civila och infrastruktur, och separatisterna enbart svarar för ukrainsk brottsrätt förändras. Separatisterna kan då bli skyldiga enligt krigets lagar och internationell rätt och sitta i 10 år i väntan på rättegång i Haag bli åtalade i Haag. Därav har nederländska åklagare öppnat en undersökning om MH17 och ifall det är ett krigsbrott kan de åtala skyldiga enligt folkrätten.

Ukrainian soldiers are seen near armored personnel carriers at a checkpoint near the town of Izium

I nyhetsrapporteringen finns dem som trycker för att det ska klassas som en internationell konflikt, men det vore otroligt märkligt ifall det hände. Dock så lyfter detta ändock många frågor, Ryssland har byggt upp en hel del förband tränade och märkta för ‘fredsbevarande operationer’ på gränsen (läs Jägarchefen). Kommer denna deklaration att krig pågår öppna vägen för ett ryskt ingripande i Östra Ukraina? Det ger underlättar i alla fall i viss mån en sådan operation.

Hur som helst blir det svårare och svårare för försvarspolitiker i Sverige att agera som om att omvärlden är en säker plats och problemen i det svenska försvaret ska börja lösas om 4-5 år

Sveriges strategiska läge post-Ukraina

Under hösten skrev jag ett inlägg med titeln är Sveriges strategiska läge bättre än någonsin? Relevansen av de varningarna visade sig med önskvärd tydlighet med Ukraina. Försvaret av Sverige handlar till en liten del den faktiskta förmågan av våran Försvarsmakt att hålla kulor i luften (även om det är nog så viktigt) utan det beror även på flera andra saker där vår vilja och beslutsamhet kanske är den mest underskattade.

Huvudpoängen var att det fanns huvudsakligen tre trender som nämnvärt försämrade Sveriges säkerhet: minskande internationellt konsensus; försvagande av våra säkerhetsinstitutioner; Rysslands ökar sin förmåga att leva upp till sina mål. Rysslands aktioner i och mot Ukraina har förkroppsligat de negativa, om än abstrakta, trenderna och därför är det på plats att uppdatera analysen med samma simpla, men illustrerande, analysverktyg.

Internationella normer

Bedömningen om att FN:s tillfälliga fungerande och att (idéen om) en global värdegemenskap är begränsat i tid (säg t.o.m. 2003 och Irak med undantaget 2011 och Libyen) och rum (Europa, Nordamerika och liberala demokratier) står sig kvar. Kina har både insisterat att principen om icke-intervention gäller men även kritiserat Väst för att inkräkta på rysk intressesfär och rott i hamn en gasaffär med Ryssland efter 10 år av förhandlingar. Indien har inte stött sanktioner och pratat om ryska legitima intressen i Krim (jmf Aftonbladet Kultur).

Men mest talande är kanske omröstningen i FN där enbart 100 länder ville säga definitivt att Ukraina, ett land de alla erkänt som självständigt enligt gällande gränser, var ett självständigt land enligt gällande gränser. 93 länder ville inte bekräfta detta och det är ett strategiskt problem i det långa loppet.

FN:s omröstning om Ukrainas territoriella integritet.

FN:s omröstning om Ukrainas territoriella integritet.

Våra säkerhetsgivande institutioner:

EU: EU har tagit steg mot att stötta Ukraina med bidrag och skrivit under associationsavtalet vilket ändå måste belönas beröm i avseendet motdrag i en bredare strategisk konflikt med Ryssland. Angående krishantering har det gått värre, sanktionerna har varit relativt begränsade och idag är ryska börsen uppe på innan krisnivåer

Samtidigt står de tre ledande EU-staterna för den tydligaste splittringen då de av respektive inrikesbekymmer varit bromsande i ett starkt och enat svar (Tyskland av energi och företagskopplingar, Frankrike för arbetsmarknadspolitik av Mistralskeppen och Storbritannien för att skydda City of Londons roll samt sammantvinade affärsintressen). Att lägga till har mindre stater även bromsat ett enat svar, ofta med ekonomisk rationalitet.  Det går dock att registrera positiva utvecklingar på lång sikt i EU:s arbete för ökad energisäkerhet intensifieras och krisen ökar enigheten samt möjligheterna för nedanstående och motsvarande initiativ:

Sammantaget har EU:s krishantering blivit ställd inför ett elddop och blivit mestadels ett kvitto på att Rysslands “söndra-och-härska”-approach till EU fungerar utomordentligt när Unionen är ovillig att acceptera ekonomisk smärta.

NATO: Samtidigt som NATO inte varit aktiv i samma utsträckning som EU så har man passerat krisen med mer positiv resultat för svensk säkerhets skull. NATO var uppe i en vidare omorientering mot medelhavsoperationer och Steadfast Jazz, som första övning av territorialförsvar sedan Vasa sjönk, fick väldigt blygsamt deltagande från många håll.

I och med Ukraina-krisen har NATO förstärkt den militära närvaron österut på olika vis: exempel är tillskottet av stridsflygplan för incidentberedskapen i Baltikum, fallskärmstrupper till Rumänien och utökad övningsverksamhet (bland annat i Östersjön). Nu finns det även tal om att toppmötet i Wales i september kan handla om att återigen göra Artikel-5 trovärdig och öka fokus på Ryssland. Det är positivt för Sverige, men frågan om att USA inte vill betala för rikare européers säkerhet lär dyka upp igen.

Sveriges försvar: Det här med ovilja att betala för sin säkerhet leder oss osökt in på tillståndet i Sveriges försvar. I och med Ukraina-krisen har vi sett utspel om att Sverige skall införskaffa tio fler JAS, kryssningsrobotar, u-båtar och nu senast förstärka incidentberedskapen. 

Det är i och för sig positivt, men man måste betala för det. Alliansen kom ut med att man skulle öka försvarsbudgeten upp till 5,5 årligen till 2024 men enbart 1,1 miljard till 2018. Av den miljarden var 500 miljoner omfördelning från försvarsanslaget och de andra 500 miljonerna kan dras från RB5 då Försvarsmakten ska minska med 500 miljoner kronor vilket gör ökningen 0 till och med 2018.  Samtidigt har FOI utrett en av mekanismerna som i realiteten gröper ur försvarsanslaget, den uteblivna försvarsprisindex-korrigeringen gör att anslaget bara minskar och minskar. Under 2015 räknar FOI att 700 miljoner samtidigt som regeringen säger att man ökar anslagen det året med 380 miljoner (Läs Wiseman och Johan Wiktorin på temat finansiering, min syn står fast).

Det svenska försvaret finansieras ej tillräckligt vilket leder till brister i både materielförsörjningen, personalförsörjningen och möjligheterna att öva i större enheter. I stort sett de tre komponenterna man behöver för ett fungerande militärt försvar. (P.g.a. platsbrist lämnar jag problemen i det civila försvaret därhän för nu, får återkomma till dem).

Ryssland:

I och med operationerna i Ukraina har Ryssland använt sitt militära maktinstrument med väl uppnådda resultat och utan att ett splittrat Väst har bromsa dem. Ifall de är en strategisk vinst återstår att se. Den ryska marknaden har som sagt återhämtat sig, nedklampningar på civilsamhället och oppositionen har skett i krisens skugga, och Putins stöd är för närvarande skyhögt.

Vidare har Ryssland genomfört större och mer komplexa övningar och deras militära förmåga ökar fort vilket kommer öka deras möjligheter att få igenom sina politiska mål. (rysk övningsverksamhet analyseras utmärkt av Jägarchefen, följ honom). Hur Sveriges politiska mål gör att vi är i en konflikt med Ryssland har jag gått in djupare på här. Ukraina-krisen får ses som ett kvitto på Rysslands växande förmåga att förverkliga sina mål och framförallt deras vilja att göra så med militära medel.

I konklusion:

Ukrainakrisen har ytterligare försämrat Sveriges strategiska läge, men inte utan att förbättringar gjort på vissa punkter. Dock har förbättringarna som skett varit svar på ett ytterligare försämrat läge vilket leder till bedömningen att det strategiska läget ser sammantaget värre ut efter Ukraina. Mest oroande är det svenska försvarets underfinansiering, EU:s oförmåga att agera beslutsamt och den krossade förhoppningen om att ekonomisk interdependens ska minska ryska ambitioner i vårt närområde.

Även läsvärt: Johan Wiktorin – Den Svenska Törnrosa Sömnen, Skippers samlade bevakning från Almedalen, Wisemans sammanfattning av Almedalen.

Ny krigföring i Ryssland? – FPA:s seminarium

Vid morgonläsningen i morse av Skipper’s gedigna bevakning av Almedalen kom jag till insikt att tiden börjar rinna ut för att skriva det där inlägget om hur ny den ryska krigföringen i Krim egentligen är (något Johan Wiktorin berörde i en annars även väldigt rekommendabel podcast hos Frivärld). Detta på grund av att Försvarspolitisk Arena i Almedalen skulle hålla ett seminarium med Johan Norberg från FOI, Petter Mattson från Försvarshögskolan och C Insats Göran Mårtensson från Försvarsmakten vilket modererades mycket bra av Annika N C. (Video finns längst ner)

Efter seminariet känner jag att det fortfarande finns en viss lucka att betona saker som inte kom upp riktigt eller bara ge mina 50 kopecks till stacken. Johan Norberg från FOI gjorde ett förbaskat bra seminarium och jag håller med till punkt och pricka i det han sade i sitt inledningsanförande. Inför seminariet kvittrade jag ut några av mina viktigaste argument i frågan:

I min mening är det som är speciellt med den ryska krigföringen är inte så mycket att den är ny och revolutionerande utan att de är mer pragmatiska i sin krigföring och arbetar med färre juridiska och moraliska förhinder. Exempelvis fick President Putin innan annekteringen av Krim ett blixtsnabbt godkännande att använda militärt våld i hela Ukraina.

Angående de etiska begränsningarna så är det få och väldigt speciella i enlighet med en lång sovjetisk tradition som inte ersatts med några nya etiska begränsningar. Det är en lång diskussion och jag har skrivit om det i långbänk, men låt oss nöjas här och nu med att Ryssland inte lägger krokben för sig själv i samma utsträckning som Väst med etiska begränsningar.

Detta leder oss till kärnan militär makts nytta. Det spelar liten roll hur omoderna de ryska trupperna är, har de viljan att använda dem och dess motståndare inte så har 100 gröna män ha mer nytta än 100 stridsvagnar med besättning.

För att komma till min huvudpoäng, Rysslands krigföring är inte speciellt ny, det är snarare en evolution av inslagen väg. Det är inte konstigt att de blir bättre, de övar kolossalt mycket och investerar stora summor i ny materiel. Vad Rysslands krigföring då är förefallat att den är annorlunda. Man tänker olika kring krig, konflikt och militärt vålds utnyttjande, militärt våld ser som att mycket mer användbart instrument än i Väst då det begränsas oftast med etiska stigman. Detta är kärnan i min forskning och fortsätter ni hänga vidare med så

Den politiska konflikten med Ryssland: Uppföljning

Det var glädjande att se läsarnas synpunkter i det senaste inlägget om den politiska konflikten med Ryssland genom nedanstående formulär.

 

Det går att se att ungefär 98,6% (i skrivande stund) väljer alternativ som inkluderar att stärka försvarsanslaget. Detta är i sig inte speciellt överraskande med tanke på att denna blogg har ett försvarsvänligt budskap samtidigt som varenda myndighet som granska försvarsanslaget pekar på en underfinansiering.

1,4% ser att Sverige borde inte spendera mer på försvaret och sänka sin ton mot Ryssland vilket är en överraskande låg siffra med tanke på ihärdigheten i kommenterandet på denna blogg och på Twitter som ger uttryck av åsikter i stil med att Ryssland agerar korrekt och att Väst är i en konspiration mot ett missförstått och defensivt Ryssland und so weiter.

Vad som ändå är mest intressant från denna undersökning, och en av de främsta anledningarna att jag hade den, är avvägningen om Sverige ska fortsätta driva så aktivt stöd för yttrandefrihet och demokratirörelser som I Ryssland uppfattas precis lika konspirerande som nedanstående ungefär

I denna avvägning ansåg en tredjedel att det är läge att bromsa. Tills vi har återuppbyggt ett trovärdigt försvar så är det ovist att fortsätta arbeta för sådant som startar konflikt. Som Freddy Lundmark uttryckte det:

Personligen ser jag att det är en väldigt svår avvägning. Det finns ett starkt moraliskt argument för att arbeta med dessa värden i Ryssland och det absolut bästa situationen för Sverige skulle vara ett Ryssland vars politiska institutioner reformeras.Tills det händer tror jag att situationen med ett Ryssland som kommer vara beroende av extern instabilitet för intern stabilitet kommer att kvarstå.

Å andra sidan är det väldigt svårt att se att demokrati och reform är något som kan införas utifrån. Det löper även risken att ge en chans att sänka trovärdigheten för de som arbetar för det intern genom att bli anklagade för att vara CIA-agenter och femtekolonnare och så vidare (vilket de i och för sig blir anklagade för ändå). Vidare så är konceptet demokrati i Ryssland fortfarande förknippat med Jeltsin, anarki och kaos (varför finns att läsa här, 2, 3).

I konklusion så har jag inget definitivt svar att ge på vad som bör göras i vårt förhållande mot Ryssland. Ja, förutom att se efter vårt eget hus i vårt civila och militära försvar.

 

 

Den politiska konflikten med Ryssland

Den åttonde juni berättade Vladimir Putins personliga sändebud Sergej Markov att han såg Sverige som ett av det mest russofobiska länderna och del av ett par länder vars mål var att ‘förstöra Ryssland’. De värderingar Sverige arbetar för i Ryssland – om demokrati och yttrandefrihet – är ett direkt hot mot den ryska regimen möjligheter att bibehålla sin makt då de gör frekventa inskränkningar på de båda.

Markov

Markov (Wikipedia)

Att Sverige står upp för dessa värderingar är givetvis bra ur detta ett moraliskt perspektiv, men det går inte att blunda för de säkerhetspolitiska konsekvenser det innebär. Intervjun med Markov ger det tydligaste exemplet på att vår utrikespolitik gör att vi är i en politisk konflikt med Ryssland.

Ett vanligt problem när man försöker förstå andra länders agerande är att man ofta analyserar dem uteslutande i termer av dess utrikespolitik medan länderna i sig själva ofta tänker om sig själva i inrikespolitiska termer. På så sätt bör Rysslands agerande i Ukraina förstås. En korrupt regim som kan överkastas av sitt eget folk hade sänt ett väldigt starkt budskap till de i Ryssland som är missnöjda med den nuvarande regimen. Därav är det av yttersta vikt att måla upp ett Ukraina i inbördeskrig lett av fascister.

En av de mest oroade följderna av Ukraina-krisen är just inrikespolitisk i Ryssland. Lärdomen att utrikes instabilitet förbättrar den inhemska stabiliteten är inte ny, men den är tillbaka med kraft. Detta oroar inför nästa gång Rysslands inrikesproblem tornar upp igen vilket inte lär dröja givet de omfattande strukturella ekonomiska problem i Ryssland som inte åtgärdas.

Vad som dock åtgärdas är den ryska militärens problem och den har redan visat stora framsteg från reformens start efter Georgienkriget. Fram till 2020 kommer 5 000 miljarder att spenderats samtidigt som insatsen i Ukraina och de större militära övningar Ryssland genomfört de senaste åren visar tydligt att förmågan ökar (se ex. Jägarchefen, 2, 3, Wiseman, Johan Wiktorin)

Det märkliga i historien är dock inte att Ryssland agerar som en stormakt och provocerar sina grannar, det märkliga är att Sverige inte agerar som att vi gränsar mot en stormakt. I Sverige har länge den övergripande strategin/förhoppningen varit att Ryssland ska integreras i Väst genom utbyte av handelsvaror och människor. Detta har visat sig allt annat än effektivt i Ukraina-krisen och mindre troligt att lösa framtida säkerhetsproblem med Ryssland.

Samtidigt i Sverige förvärras krisen i både det civila och militära försvaret som ansvarar för staten och samhällets säkerhet. När det för första gången på en längre tid tillkännages ‘satsningar’ i försvarsanslaget att försvarsanslaget ska ökas 1,1 miljarder årligen vid 2018 finansieras hälften av det internt från försvarsanslaget och Försvarsmakten har fullt att förbereda för planerat beslut att dra ner personalkostnaderna med 500 miljoner vilket leder till att ökningen uteblir. Dock kvarstår de enorma ekonomiska underskotten på sammantaget 4.5-7 miljarder årligen (Riksrevisionens och FOI:s beräkningar) på den organisationen som beställdes INNAN Ukraina-krisen.

Det civila försvaret leder brister främst inom försörjningsberedskap (ex. tar matförådet i just in time-samhället slut på någon dag), planering och en allmän redundans. Vidare borde ett psykologiskt försvar funderas hårt och länge på. Det samma gäller för ett inrikesdepartement.

Det finns mycket som ska göras men till syvende og sidst är den bristande finansieringen huvudproblemet. Att lägga till ett par ytterligare miljarder för ett trovärdigt civilt och militärt försvar är långt ifrån omöjligt i den svenska statsbudgeten, det kräver bara politisk vilja. Bara för att ta ett exempel hittades 15 miljarder i reformutrymme 2012 och 17,3 miljarder 2013.

Sverige för en utrikespolitik som är väldigt obekväm för den ryska regimen. En logisk konsekvens av detta är att Sverige måste ha en trovärdig försvarspolitik. Detta är något som till viss mån börjat synas i retoriken, men samtliga partier är ljusår ifrån att genomföra detta i praktiken. Bör nämnas är att speciellt oviliigt at se kopplingen mellan utrikes- och försvarspolitik är miljöpartiet.

Det vore därav intressant att se hur Ni läsare ser på nöten. Vad hade Ni föredragit för skifte i strategin mot Ryssland?

Tyvärr för er hungriga följare är jag för närvarande ganska frånvarande pga lite semester och annan skriveriverksamhet. Här till exempel är en rapport om rysk syn på cyber+infokrigföring som jag bidragit till och rekommenderar inte bara för att jag deltagit utan för att jag tycker det är bland det bästa där ute på temat. Jag kommer dock försöka återkomma med kraft fram i juli för att vädra de frågor som behövs innan valet. Om jag inte får chansen innan så vill jag önska alla en god midsommar och en trevlig semester! (för dem som har en)

Från bröd på bordet till Novorossija – Ryska samhällskontraktet del 2

Uppföljaren till från första inlägget om det ryska samhällskontraktet från självständighet till 2008 tog längre tid än planerat, men nu är det dags i alla fall. Även så är Kalle Kniiviläs bok Putins Folk en bra resumé på förloppet till idag, min recension finns här.

För att börja där jag slutade senaste: hade Putin klivit av 2008 hade han varit den mest populäre ryska ledaren genom tiderna. Efter honom kom Dimitri Medvedev till makten 2008 och startade sin ämbete med ett krig med Georgien som snart blev en reset i tidigt 2009 med Obama-administrationen.

Putin Approvals

Putin Approvals

Under denna tiden var mediabilden väldigt annorlunda i Väst; man hade fortfarande stark tro på ett demokratiskt Ryssland som skulle integreras med Väst vilket förkroppsligades av just Medvedevs val och samarbetet som resetten gav: new-START, sanktioner mot Iran, samarbete med logistikförsörjning till Afghanistan och sedan ett ryskt avstående från veto i Libyen-insatsen. Låt mig även att situationen var lite mer nyanserad än efterhandskonstruktionen ”men Medvedev var ju bara Putin’s marionett”. Under denna tid ungefär var den senaste höjdpunkten i väst-ryska relationer, sedan gick det utför.

Medan Väst överträdde sitt mandat i Libyen och korrupta autokratier började falla i Mellanöstern, övertygade sig Ryssland, speciellt post-hoc, att arabiska våren var ett resultat av västlig social engineering via informationsmedel, så som sociala medier och propaganda samt CIA-arbete på marken.

Detta kulminerade sedan i protesterna med uppemot 60,000 personer mot valfusk i parlamentsvalet i Ryssland i december 2011 och senare vid presidentvalet i mars 2012. Dessa protester var givetvis också CIA-sponsrade och resulterade i sommaren 2012 med den uppmärksammande lagen mot NGO:er och motsvarande om utrikes agenter.

Till denna processen måste givetvis finanskriserna läggas till. Både 2008 som drabbade Ryssland väldigt hårt och dess andra större svallvåg som var under 2011-2012. Detta innebär att det blir mycket svårare att tillfredsställa folket, så att de får de bättre, och eliten genom att köpa deras stöd.

Från läsaren Mikael

Att samläsa med politisk utveckling (Från läsaren Mikael)

Även om det var en process så förändrades Ryssland snabbare än någonsin här. Mycket av den demokratiska illustionen med Putins omval försvann; där och då började regeringen förstå att nuvarande politiska system (att medborgarna tydligen fick det bättre) inte kunde garantera regimens överlevnad utan ett skifte i strategi behövdes.

Min syn är att på grund av detta kom skiftet emot olika strömningar som går utanför det politiska systemet – beroende på dess ineffektivitet och folks misstro mot detta – in i andra strömningar: nationalism, konservatism, anti-väst retorik och starkare religiositet. Det som är gemensamt för dessa är att de skapar direkta band mellan folket och ledarskapet som inte går via ett politiskt system. En oroande effekt av detta är att ökad populism som tenderar att institutionalisera sig själv.

Utifrån detta förändrade sociala kontrakt kom Krim-krisen som en representation på det samma. Den är extremfallet av nationalism – med utspel om Novorossija – och anti-västlighet – där Väst har skapat hela krisen – och där konservatism mot västliga värderingar har varit ett huvudslagträ. Bra timing Conchita Wurst!

Under Ukraina-krisen har även Putin siffror skjutit upp i höjden tillbaka till 80%, men det är som att pinka i byxan när det är 20 minusgrader ute. Som vi alla vet blir det väldigt varmt och skönt snabbt, men om vi inte fortsätter pinka blir det väldigt kallt.

På samma sätt ser jag att den mest oroande aspekten med Krim-annekteringen och Ukraina-krisen är att regimen har bristande legitimetsproblem som man försöker parera med skiftande strategier och krigsstatsstrategien visar sig framgångsrik.

Vad händer när Ryssland går tillbaka som busineness-as-usual med ytterligare försämrad ekonomi? (bedömt tappat 1% av tillväxt på krisen, plus miljarder spenderat på att rädda valutan); Kommer man att söka nya kriser för att fortsätta åtnjuta stöd? eller kan man med nationalism, anti-västlighet och konservatism tillfredsställa sina väljare? Båda prospekterna är oroande.